År nittonhundratio på våren i april
tre glada svenska gossar gick ombord
på ångaren "The Princess", som gjorde elva mil.
Från Dover ställdes kosan till Bahia do Brazil.
Vi kom på samma vakt och höll ihop båd' natt och dag,
det var Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Vi mönstrade för trippen, ty skutan hon var såld
och a**urerad för en halv miljon.
Kaptenens namn var Jackson, en engelsman så båld
som jämt gick med revolvern klar och hotade med våld.
Besättningen var kulisar av allra värsta slag
och så Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Men höga a**uranser det är en farlig last,
vi märkte också snart att fan var lös.
En natt jag stod till roders jag såg hur i all hast
vår förste styrman stuva ner ett segel och en mast
i skepparns båt om styrbord, men jag kalla pojkarna,
där stod Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Karl-Alfred snodde för-ut och snoka under däck
och Fritiof pejla rummena i smyg.
Då fick vi se en syn som först fyllde oss med skräck:
befälet ville dränka oss och skutan hon var läck.
Minst halva a**uransen den tänke skepparn ta,
de sa Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Men Fritiof tog revolvern uti sin högra hand,
s** skott i den och s** i fickorna.
"All hands on deck" han ropte och upp kom alle man.
Den förste som här krystar den blir skjuten, sade han.
Och pumparna de gick och vi höll vakt båd' natt och dag,
det var Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Vi kom till Santiago, en stad på Gröna ön
på västra kusten utav Afrika.
Där fick då vår kapten och hans styrmänner sin lön.
De fördes till ett fängelse som låg där nära sjön.
Men med små santiagorna inunder palmerna
där gick Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
tre glada svenska gossar gick ombord
på ångaren "The Princess", som gjorde elva mil.
Från Dover ställdes kosan till Bahia do Brazil.
Vi kom på samma vakt och höll ihop båd' natt och dag,
det var Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Vi mönstrade för trippen, ty skutan hon var såld
och a**urerad för en halv miljon.
Kaptenens namn var Jackson, en engelsman så båld
som jämt gick med revolvern klar och hotade med våld.
Besättningen var kulisar av allra värsta slag
och så Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Men höga a**uranser det är en farlig last,
vi märkte också snart att fan var lös.
En natt jag stod till roders jag såg hur i all hast
vår förste styrman stuva ner ett segel och en mast
i skepparns båt om styrbord, men jag kalla pojkarna,
där stod Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Karl-Alfred snodde för-ut och snoka under däck
och Fritiof pejla rummena i smyg.
Då fick vi se en syn som först fyllde oss med skräck:
befälet ville dränka oss och skutan hon var läck.
Minst halva a**uransen den tänke skepparn ta,
de sa Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Men Fritiof tog revolvern uti sin högra hand,
s** skott i den och s** i fickorna.
"All hands on deck" han ropte och upp kom alle man.
Den förste som här krystar den blir skjuten, sade han.
Och pumparna de gick och vi höll vakt båd' natt och dag,
det var Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.
Vi kom till Santiago, en stad på Gröna ön
på västra kusten utav Afrika.
Där fick då vår kapten och hans styrmänner sin lön.
De fördes till ett fängelse som låg där nära sjön.
Men med små santiagorna inunder palmerna
där gick Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.