Jag skrek nog som en galning när jag kom ut i kylan...
Varför kunde jag inte få stanna kvar i den underbara våta värmen?
Nu, många år senare så har jag försökt att hitta värmen igen,
men allt som finns här i världen är bara kyla och besvikelse.
Jag har trätt in i värmen med en del av mig själv flera gånger,
min jag finner aldrig samma helgjutande värme.
Jag kunde ligga stilla i moderkakan och inte behöva bry mig om någonting.
Jag var både gud och en fanatisk slav.
Min enda religion var fostervattnet, allt var så mycket bättre då.
Jag behövde inte anstränga mig för någonting, det fanns inget jag behövde anstränga mig för.
Livet är så mycket mer komplicerat när man kommer ur fosterstadiet.
Man måste bry sig om så mycket, så mycket.
Ibland kan jag inte förstå, hur en moder som sägs älska sitt barn, kan låta det födas.
Hur kan en moder låta sitt barn växa upp i en så, extremt, kall värld.
Det är obehagligt, men det stämmer.
Kärlek är skapad i rädsla.
Modern kanske tror, just innan hon föder, att hon ska spricka (inte vet jag).
Det finns ingen som vet, mer än den individuella modern som en gång har fött.
Som en gång tvingat sitt barn att träda in i kylan, från värmen.
Jag skall hitta värmen igen, jag skall dö.
Jag skall hamna i helvetet och plågas om och om igen.
Jag skall bli ett missfoster, jag skall brinna.
Jag vill (Jag vill)
Livet är en moders gåva till sitt obetydliga lilla barn.
Ett barn som blir tvingat att födas, utan att kunna säga:
"Mamma jag vill inte", utan att bara skrika.
Döden är då den enda utvägen, det enda sättet att hitta värmen igen.
Jag skall finna värmen!
Varför kunde jag inte få stanna kvar i den underbara våta värmen?
Nu, många år senare så har jag försökt att hitta värmen igen,
men allt som finns här i världen är bara kyla och besvikelse.
Jag har trätt in i värmen med en del av mig själv flera gånger,
min jag finner aldrig samma helgjutande värme.
Jag kunde ligga stilla i moderkakan och inte behöva bry mig om någonting.
Jag var både gud och en fanatisk slav.
Min enda religion var fostervattnet, allt var så mycket bättre då.
Jag behövde inte anstränga mig för någonting, det fanns inget jag behövde anstränga mig för.
Livet är så mycket mer komplicerat när man kommer ur fosterstadiet.
Man måste bry sig om så mycket, så mycket.
Ibland kan jag inte förstå, hur en moder som sägs älska sitt barn, kan låta det födas.
Hur kan en moder låta sitt barn växa upp i en så, extremt, kall värld.
Det är obehagligt, men det stämmer.
Kärlek är skapad i rädsla.
Modern kanske tror, just innan hon föder, att hon ska spricka (inte vet jag).
Det finns ingen som vet, mer än den individuella modern som en gång har fött.
Som en gång tvingat sitt barn att träda in i kylan, från värmen.
Jag skall hitta värmen igen, jag skall dö.
Jag skall hamna i helvetet och plågas om och om igen.
Jag skall bli ett missfoster, jag skall brinna.
Jag vill (Jag vill)
Livet är en moders gåva till sitt obetydliga lilla barn.
Ett barn som blir tvingat att födas, utan att kunna säga:
"Mamma jag vill inte", utan att bara skrika.
Döden är då den enda utvägen, det enda sättet att hitta värmen igen.
Jag skall finna värmen!