I de 20 minus som var insåg jag att det inte var smart att släppa tårar. Det frös till i tårkanalerna och jag fick svårt att
se. Men jag kunde inte låta bli. Jag tänkte på när jag höll i boken och du tog tag i den och nuddade min hand. Så känslig
är jag. Hela tillvaron frös till och helt plötsligt fick jag tillbakablickar. Jag drog nästan undan handen för jag var rädd
över vad jag skulle känna. Fingrarna blev helt torra, knogarna sprack och väcken i händerna frös nästan fast. Det sipprade blod
lite här och var. Men jag kände det inte. I vilket fall så brydde jag mig inte. Jag klandrar inte någon, det är mitt fel.Det
finns ett par toner, ett par textrader som alltid kommer att få mig att tänka på dig. Jag vet att jag kommer ha svårt att
släppa det här. Ett par sista steg är fortfarande mina som är kvar. Det får vänta tills jag kan sansa mig, t***a dig i ögonen
utan att frysa till innanför ögonen.
At twenty degrees below zero I realized weeping tears is not that glamorous. My tear-duct were all frozen and I had troubles making use
of my vision. But I could not overcome it. My mind was picturing when I held that book and you grabbed it and you touched my hand.
It explains my state of emotions. My entire subsistence froze and flashbacks appeared in front of my eyes. I almost pulled away
my hand because I was afraid of what I possible could feel. My fingers went all dry, my knuckles were flawed and the pleat in my
hands almost froze. Blood were seeping here and there, but I did not feel it. Anyways I did not care. I do not blame anyone, it is
my fault. There will always be certain tones, a couple of lines that reminds me of you. I also know that this will be tough, tough
not thinking of it. The last steps are still there, and they are mine. But it must wait, until I settle. Catch your eyes and
when my eyes stay unfreeze.
se. Men jag kunde inte låta bli. Jag tänkte på när jag höll i boken och du tog tag i den och nuddade min hand. Så känslig
är jag. Hela tillvaron frös till och helt plötsligt fick jag tillbakablickar. Jag drog nästan undan handen för jag var rädd
över vad jag skulle känna. Fingrarna blev helt torra, knogarna sprack och väcken i händerna frös nästan fast. Det sipprade blod
lite här och var. Men jag kände det inte. I vilket fall så brydde jag mig inte. Jag klandrar inte någon, det är mitt fel.Det
finns ett par toner, ett par textrader som alltid kommer att få mig att tänka på dig. Jag vet att jag kommer ha svårt att
släppa det här. Ett par sista steg är fortfarande mina som är kvar. Det får vänta tills jag kan sansa mig, t***a dig i ögonen
utan att frysa till innanför ögonen.
At twenty degrees below zero I realized weeping tears is not that glamorous. My tear-duct were all frozen and I had troubles making use
of my vision. But I could not overcome it. My mind was picturing when I held that book and you grabbed it and you touched my hand.
It explains my state of emotions. My entire subsistence froze and flashbacks appeared in front of my eyes. I almost pulled away
my hand because I was afraid of what I possible could feel. My fingers went all dry, my knuckles were flawed and the pleat in my
hands almost froze. Blood were seeping here and there, but I did not feel it. Anyways I did not care. I do not blame anyone, it is
my fault. There will always be certain tones, a couple of lines that reminds me of you. I also know that this will be tough, tough
not thinking of it. The last steps are still there, and they are mine. But it must wait, until I settle. Catch your eyes and
when my eyes stay unfreeze.