men jag är harmonisk och tänker göra upp med livet. Under natten
som var så föll den första snön och den ligger fortfarande kvar.
Jag ler för mig själv när jag tänker på hur vackert det är med blod i snö .
Min kontakt med flickan började med brev.
Åh!
Jag skrev henne ofta och så passionerat så jag kunde knappt
tro att orden kom från mig själv. Vad jag lurat henne!
Jag tänker på de försiktiga, blyga svaren som hon i början sände mig och
fylls med nostalgi. Jag går in i stugan och sätter mig ner och bara t***ar på
henne. Hon är sårbarheten själv och nu vet jag hur rädsla blandat
med upphetsning doftar.
Hennes ögon uttrycker smärta och förtvivlan
men hon har inte mod ens att röra sig.
Jag vet att kräket kissat ner sig och snart kommer väl avföringen?
Mitt enda syfte är att hon skall dö..
Men jag tänker inte stjäla hennes liv - den äran skall skogen få.
Jag klappar henne på huvudet och talar lugnt om för henne att jag
tänker låta henne gå och medan jag skär loss repen ser jag en
glimt hopp i hennes ögonvrå.
Men innan hon tillåts lämna stugan med plågoande och stank
så skär jag ett måttligt djupt snitt i vardera av tösens fotsulor.
Från stortå till häl.
"Gå nu!"
Hon går skyndsamt småhaltandes ut i skymningen
och försvinner. Jag tror inte hon når ända hem.
Jag sätter mig ned och lyssnar till brasans sprakande
och sprättande, tar ett dricksglas med Genever och känner vällust och
behag spridas i hjärna och kropp.
Ser ut genom fönstret och iakttar norrskenet som spelar.
Undrar om det går att spåra henne i morgon bitti?
Annars kan jag väl lukta mig till henne.
Ha, ha, ha!
som var så föll den första snön och den ligger fortfarande kvar.
Jag ler för mig själv när jag tänker på hur vackert det är med blod i snö .
Min kontakt med flickan började med brev.
Åh!
Jag skrev henne ofta och så passionerat så jag kunde knappt
tro att orden kom från mig själv. Vad jag lurat henne!
Jag tänker på de försiktiga, blyga svaren som hon i början sände mig och
fylls med nostalgi. Jag går in i stugan och sätter mig ner och bara t***ar på
henne. Hon är sårbarheten själv och nu vet jag hur rädsla blandat
med upphetsning doftar.
Hennes ögon uttrycker smärta och förtvivlan
men hon har inte mod ens att röra sig.
Jag vet att kräket kissat ner sig och snart kommer väl avföringen?
Mitt enda syfte är att hon skall dö..
Men jag tänker inte stjäla hennes liv - den äran skall skogen få.
Jag klappar henne på huvudet och talar lugnt om för henne att jag
tänker låta henne gå och medan jag skär loss repen ser jag en
glimt hopp i hennes ögonvrå.
Men innan hon tillåts lämna stugan med plågoande och stank
så skär jag ett måttligt djupt snitt i vardera av tösens fotsulor.
Från stortå till häl.
"Gå nu!"
Hon går skyndsamt småhaltandes ut i skymningen
och försvinner. Jag tror inte hon når ända hem.
Jag sätter mig ned och lyssnar till brasans sprakande
och sprättande, tar ett dricksglas med Genever och känner vällust och
behag spridas i hjärna och kropp.
Ser ut genom fönstret och iakttar norrskenet som spelar.
Undrar om det går att spåra henne i morgon bitti?
Annars kan jag väl lukta mig till henne.
Ha, ha, ha!