En sjöman ifrån Sverige, han for till fjärran land
på skeppet Ann-Charlott från Hellviksstrand.
Hans namn var Fritiof Andersson, han var så glad i håg,
när Ann-Charlott med förlig vind på blåa böljan låg
med last av plank och bräder och med tändstickor och stål;
Och Buenos Aires det var resans mål.
Ja, Skagerack och Nordsjön, kanalen, Cap Quessant,
Biscaya och Atlanten går väl an!
Men utanför La Plata där kommer en orkan,
en argentinsk pampero så svart som själva fan!
Opp alle man till väders och bärga vad man kan!
Men det gick bra och skutan kom i hamn.
Att gå i Buenos Aires och spela gentleman
det är ett nöje för en ung sjöman.
Men farorna de lura ej blott på böljan blå,
men akten er i sjömän för kreolskorna de små!
Och hören, vad som hände vår Fritiof Andersson
en afton på Paseo de Colon.
I dörren till ett hus där man spelte mandolin
och där man dansa tango och drack vin,
där stod en senorita, och Fritiof Andersson
han hade aldrig sett nånting som var så skönt som hon.
Hon sade: Che, diceme, es tu nombre rubion?
Han svarade: Mitt namn är Andersson.
Han såg på hennes ögon och hennes svarta hår
och hennes lilla rosenröda mun
och hennes vita tänder och hennes bruna arm
och hennes smala händer och hennes höga barm,
och sen tog Fritiof Andersson den flickan i famn.
Så gör en sjöman när han går iland.
Men Ann-Charlott har lossat och ligger segelklar,
besättningen blir kallad upp på däck.
Är alle man ombord eller fattas någon än?
Så ropar nu kaptenen och räknar sina män.
Men Andersson var borta och han kom ej igen.
till sjöss gick Ann-Charlott. Adjöss med den!
Men viljen i nu veta var den sjömannen han var
när Ann-Charlott hon låg där segelklar?
Jo, allt inunder golvet, uti det samma hus,
där han med senoritan hade levt i sus och dus.
Där satt han i mörkret uti en källare,
och undra var han lagt sin portmonnä.
Men luckan uti golvet den öppnades till s***,
och Fritiof Andersson fick komma ut.
Där stod två långa negrer och Fritiof frågade:
Var innerst i helsikotan ä' min portmonnä?
De skakade på huvena och ville draga kniv.
Då tänkte han: Här blir ett tidsfördriv!
Så tar han av sig tröjan, så gör en svensk sjöman,
och slåss med dem som bråka vill i land.
Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog
den ene mitt i skallen så han hickade och dog.
Då kommer en polis och han säger: Det är nog!
Ja, svarte Andersson, det slaget tog!
Och över blå Atlanten går briggen Ann-Charlott
för fulla segel i passadens vind.
Men bakom höga murar uti ett fängelse,
där sitter Fritiof Andersson, som mist sin portmonnä.
I dörren till ett hus där man hör musik och sång
står flickan på Paseo de Colon.
på skeppet Ann-Charlott från Hellviksstrand.
Hans namn var Fritiof Andersson, han var så glad i håg,
när Ann-Charlott med förlig vind på blåa böljan låg
med last av plank och bräder och med tändstickor och stål;
Och Buenos Aires det var resans mål.
Ja, Skagerack och Nordsjön, kanalen, Cap Quessant,
Biscaya och Atlanten går väl an!
Men utanför La Plata där kommer en orkan,
en argentinsk pampero så svart som själva fan!
Opp alle man till väders och bärga vad man kan!
Men det gick bra och skutan kom i hamn.
Att gå i Buenos Aires och spela gentleman
det är ett nöje för en ung sjöman.
Men farorna de lura ej blott på böljan blå,
men akten er i sjömän för kreolskorna de små!
Och hören, vad som hände vår Fritiof Andersson
en afton på Paseo de Colon.
I dörren till ett hus där man spelte mandolin
och där man dansa tango och drack vin,
där stod en senorita, och Fritiof Andersson
han hade aldrig sett nånting som var så skönt som hon.
Hon sade: Che, diceme, es tu nombre rubion?
Han svarade: Mitt namn är Andersson.
Han såg på hennes ögon och hennes svarta hår
och hennes lilla rosenröda mun
och hennes vita tänder och hennes bruna arm
och hennes smala händer och hennes höga barm,
och sen tog Fritiof Andersson den flickan i famn.
Så gör en sjöman när han går iland.
Men Ann-Charlott har lossat och ligger segelklar,
besättningen blir kallad upp på däck.
Är alle man ombord eller fattas någon än?
Så ropar nu kaptenen och räknar sina män.
Men Andersson var borta och han kom ej igen.
till sjöss gick Ann-Charlott. Adjöss med den!
Men viljen i nu veta var den sjömannen han var
när Ann-Charlott hon låg där segelklar?
Jo, allt inunder golvet, uti det samma hus,
där han med senoritan hade levt i sus och dus.
Där satt han i mörkret uti en källare,
och undra var han lagt sin portmonnä.
Men luckan uti golvet den öppnades till s***,
och Fritiof Andersson fick komma ut.
Där stod två långa negrer och Fritiof frågade:
Var innerst i helsikotan ä' min portmonnä?
De skakade på huvena och ville draga kniv.
Då tänkte han: Här blir ett tidsfördriv!
Så tar han av sig tröjan, så gör en svensk sjöman,
och slåss med dem som bråka vill i land.
Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog
den ene mitt i skallen så han hickade och dog.
Då kommer en polis och han säger: Det är nog!
Ja, svarte Andersson, det slaget tog!
Och över blå Atlanten går briggen Ann-Charlott
för fulla segel i passadens vind.
Men bakom höga murar uti ett fängelse,
där sitter Fritiof Andersson, som mist sin portmonnä.
I dörren till ett hus där man hör musik och sång
står flickan på Paseo de Colon.