Å Däng-Jan sa te Kvennfôlks-Pälle:
"Du pälle, vi går te ett anna ställe,
dä här, dä ä lessamt dä,
nu går vi på dompen te Finnbacka-jänta,
ta brännvine mäddä, å Pälle du, vänta,
vänta!
vi tar allt klavére mä!"
Di gjord en musik ner å vägaskele
å spelt så kärvännli på piglocksspele,
men Britta ho kom inte ut,
di perka op Brittas lås mä en pinne,
å ställd sä ve fönstre å sa; "ä du inne,
Britta!"
men Britta ho kom inte ut.
Sen veska di finnt: "ä du ängschli för mor di?"
dä halp inte möe, da skrek di å svor di,
men Britta ho kom inte ut.
Da tog di ôpp sten å i vägga di donka,
på fönstra di banka, på dôra di donka,
å skrek: "di dä ut!"
å da kom Britta ut.
Mä gamlingens gamle gevär i näven
geck Britta å smög bak mä knuta som räven
å huka sä ner å kröp.
Sen fyra ho tå bak mä halmen i stacken
å Däng-Jan han domp som en mjölsäck i backen,
ha slog sä i nacken,
å Kvennfôlks-Pälle han stöp.
Di dog å stog ôpp, di ble skenske i bena,
di tängde, di gne, satt dä ella tå stena,
fär skôte va bara tå krut.
Å senna ä Däng-Jan å Kvennfôlks-Pälle
just itnô så rogat te gå te nô ställe
å donke små jäntonger ut.
Å Britta ha satt sä på jola å skratta,
å vre sä å va sôm en sjuke fått fatt'a,
kröp senna i sänga igän,
men langt bål i Eda å langt bål i Köla
gek eko så skôte i bärga å töla
å langt bål Nôrge
geck skratte å går fälle än.
"Du pälle, vi går te ett anna ställe,
dä här, dä ä lessamt dä,
nu går vi på dompen te Finnbacka-jänta,
ta brännvine mäddä, å Pälle du, vänta,
vänta!
vi tar allt klavére mä!"
Di gjord en musik ner å vägaskele
å spelt så kärvännli på piglocksspele,
men Britta ho kom inte ut,
di perka op Brittas lås mä en pinne,
å ställd sä ve fönstre å sa; "ä du inne,
Britta!"
men Britta ho kom inte ut.
Sen veska di finnt: "ä du ängschli för mor di?"
dä halp inte möe, da skrek di å svor di,
men Britta ho kom inte ut.
Da tog di ôpp sten å i vägga di donka,
på fönstra di banka, på dôra di donka,
å skrek: "di dä ut!"
å da kom Britta ut.
Mä gamlingens gamle gevär i näven
geck Britta å smög bak mä knuta som räven
å huka sä ner å kröp.
Sen fyra ho tå bak mä halmen i stacken
å Däng-Jan han domp som en mjölsäck i backen,
ha slog sä i nacken,
å Kvennfôlks-Pälle han stöp.
Di dog å stog ôpp, di ble skenske i bena,
di tängde, di gne, satt dä ella tå stena,
fär skôte va bara tå krut.
Å senna ä Däng-Jan å Kvennfôlks-Pälle
just itnô så rogat te gå te nô ställe
å donke små jäntonger ut.
Å Britta ha satt sä på jola å skratta,
å vre sä å va sôm en sjuke fått fatt'a,
kröp senna i sänga igän,
men langt bål i Eda å langt bål i Köla
gek eko så skôte i bärga å töla
å langt bål Nôrge
geck skratte å går fälle än.