En blek eftermiddag
En tyst liten församling
Vi känner varann, vi är släkt
Vi sitter spridda i kirkan.
Jag konfirmerades där
Svarta byxor, vit skjorta, slips
Gick i skolan nere i backen
Lärde mej simma i sjön
fiskade.
Under allt som byggts därute nu
ligger ett annat land dolt
Mitt barndomsland,
där jag blev tonåring
där jag var ung
Det är bara rester kvar av det
men jag kan dra linjernamellan dom där resterna
se landet, känna det i mej
jag kan ta på det, känna dofterna
jag minns vilka vi var där.
Du var smed, säjer prästen
Ja, du var smed
En helig man, förr
Metallarbetare
Du betvingade järnet
Sot, eld, svett
hammarens slag mot städet
röken från ässjan
glöden, gnistorna.
Och nu: så tyst, så svalt
Men så ville du ha det
helst inget
Som om du bara ville
smita ut bakvägen
Som om du aldrig varit här
Som om du aldrig byggt
det där huset
det här landet.
Det är tyst i kyrksalen efteråt
Kaffe, Schwarzwald
Begravningsbyrån har glömt
likörglasen
Jag är säker på att du hade velat ha
nånting till kaffet i alla fall
Kaptenslöjtnant, Drambuie
Men nu får avecen stå.
Det är tyst därinne
Svalt, kallt
Vi pratar lite, ve tinte riktigt
vad vi ska säja
Vi känner varann, vi är släkt
men vi känner inte varann
och jag kände inte dej heller
egentligen.
Egentligen kände jag dej inte alls
Som om vi aldrig lär känna dom
som står oss närmast.
Vi tager farväl av varann sen ute på
parkeringsplatsen i den därbleka eftermiddagen
Kör iväg i våra bilar
Snart är du eld och rök igen
stoft, bilder, minnen
som om du aldrig varit här
som om du är kvar
som om du aldrig gett dej av.
I bilen mot stan hör jag trummor
fioler, flöjter, dragspel
och jag tänker att så borde det
ha fått vara:Ett avsked i buller och bång
för en Eldens Man
en Järnets Betvingare
i trots mot den förbannade döden
som en hyllning till livet
det som levts
det vi försöker leva.
En tyst liten församling
Vi känner varann, vi är släkt
Vi sitter spridda i kirkan.
Jag konfirmerades där
Svarta byxor, vit skjorta, slips
Gick i skolan nere i backen
Lärde mej simma i sjön
fiskade.
Under allt som byggts därute nu
ligger ett annat land dolt
Mitt barndomsland,
där jag blev tonåring
där jag var ung
Det är bara rester kvar av det
men jag kan dra linjernamellan dom där resterna
se landet, känna det i mej
jag kan ta på det, känna dofterna
jag minns vilka vi var där.
Du var smed, säjer prästen
Ja, du var smed
En helig man, förr
Metallarbetare
Du betvingade järnet
Sot, eld, svett
hammarens slag mot städet
röken från ässjan
glöden, gnistorna.
Och nu: så tyst, så svalt
Men så ville du ha det
helst inget
Som om du bara ville
smita ut bakvägen
Som om du aldrig varit här
Som om du aldrig byggt
det där huset
det här landet.
Det är tyst i kyrksalen efteråt
Kaffe, Schwarzwald
Begravningsbyrån har glömt
likörglasen
Jag är säker på att du hade velat ha
nånting till kaffet i alla fall
Kaptenslöjtnant, Drambuie
Men nu får avecen stå.
Det är tyst därinne
Svalt, kallt
Vi pratar lite, ve tinte riktigt
vad vi ska säja
Vi känner varann, vi är släkt
men vi känner inte varann
och jag kände inte dej heller
egentligen.
Egentligen kände jag dej inte alls
Som om vi aldrig lär känna dom
som står oss närmast.
Vi tager farväl av varann sen ute på
parkeringsplatsen i den därbleka eftermiddagen
Kör iväg i våra bilar
Snart är du eld och rök igen
stoft, bilder, minnen
som om du aldrig varit här
som om du är kvar
som om du aldrig gett dej av.
I bilen mot stan hör jag trummor
fioler, flöjter, dragspel
och jag tänker att så borde det
ha fått vara:Ett avsked i buller och bång
för en Eldens Man
en Järnets Betvingare
i trots mot den förbannade döden
som en hyllning till livet
det som levts
det vi försöker leva.