Jag vet inte riktigt var jag ska börja nånstans,
orden försvinner ur min hand
Jag blir till en torrlagd klippa som ännu minns havet,
bloss som magnesiumblixtar ibland
Jag minns att den vintern varit kall som ett lik,
men våren fyllde oss med blod
Vi möttes i korsningen bortom ändhållplatsen,
tummen i luften, världen var god
Och jag var en kung och du var min drottning,
vår tron var en sovsäck nånstans längs vägen
Som syster och bror under broarna,
men regnet kom jag tog en tågbiljett,
för dom sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag såg änglarna
Han kalla sig Vito, vi for i hans Folkvagnsbuss,
han gömde sitt gräs i en skokartong
Med sin vandrande pinne i fickan och allting till salu,
han sov i sin buss och vi i en trappuppgång
Han gav oss två råd, skratta aldrig åt vägen,
och borsta tänderna morgon och kväll
Vi skratta och tyckte han talade i tungor och så,
vi var som två barn, på en bordell
Och han lät så blaserad när han sa att han visste,
att inte en enda människa bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
men regnet kom jag tog en tågbiljett,
för dom sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag såg änglarna
Och regnet slog mot perrongtaken
som om det var sista natten innan en lång, lång färd
Jag satt i ett fönster klarvaken
Och såg mitt tåg komma in på väg mot en annan värld
Nej, resorna blir aldrig som man planerar dom,
fast man tror att man äger varje stund
Och man flyr utan att ha löst ett enda mysterium,
eller dör av törst alldeles invid en brunn
Så ljug aldrig och säg att du sökt mig överallt
Jag vet du kan vägen, du kan vägen till min dörr
Sanningen ligger som en klump i din hals,
just där lögnerna låg förr
Och Vito försvann väl, jag vet inte vart nånstans,
allt som finns kvar är bara aska och myter
Och en våldtagen oskuld vid vägkanten
men regnet kom jag tog en tågbiljett,
för dom sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag såg änglarna
orden försvinner ur min hand
Jag blir till en torrlagd klippa som ännu minns havet,
bloss som magnesiumblixtar ibland
Jag minns att den vintern varit kall som ett lik,
men våren fyllde oss med blod
Vi möttes i korsningen bortom ändhållplatsen,
tummen i luften, världen var god
Och jag var en kung och du var min drottning,
vår tron var en sovsäck nånstans längs vägen
Som syster och bror under broarna,
men regnet kom jag tog en tågbiljett,
för dom sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag såg änglarna
Han kalla sig Vito, vi for i hans Folkvagnsbuss,
han gömde sitt gräs i en skokartong
Med sin vandrande pinne i fickan och allting till salu,
han sov i sin buss och vi i en trappuppgång
Han gav oss två råd, skratta aldrig åt vägen,
och borsta tänderna morgon och kväll
Vi skratta och tyckte han talade i tungor och så,
vi var som två barn, på en bordell
Och han lät så blaserad när han sa att han visste,
att inte en enda människa bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
men regnet kom jag tog en tågbiljett,
för dom sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag såg änglarna
Och regnet slog mot perrongtaken
som om det var sista natten innan en lång, lång färd
Jag satt i ett fönster klarvaken
Och såg mitt tåg komma in på väg mot en annan värld
Nej, resorna blir aldrig som man planerar dom,
fast man tror att man äger varje stund
Och man flyr utan att ha löst ett enda mysterium,
eller dör av törst alldeles invid en brunn
Så ljug aldrig och säg att du sökt mig överallt
Jag vet du kan vägen, du kan vägen till min dörr
Sanningen ligger som en klump i din hals,
just där lögnerna låg förr
Och Vito försvann väl, jag vet inte vart nånstans,
allt som finns kvar är bara aska och myter
Och en våldtagen oskuld vid vägkanten
men regnet kom jag tog en tågbiljett,
för dom sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag såg änglarna