- Oförståeliga ljud -
Man kunde bara skönja som en liten mörk fläck,
knappt större än ett plektrum, där han kom stretande
över myren på julaftonskvällen.
Man kunde förstå att han hade färdats länge,
ty hans steg var deröjande och trötta,
där han mödosamt släpade sig fram med huvudet
djupt nerböjt för att undvika den pinande snöstormen.
Vart var han på väg egentligen? I vilket ärende kom han?
Och varför var han så egendomligt klädd?
Ty trots den stränga kylan var han endast iklädd en
illa iform armanikostym med kortbyxor.
Nå, kostymen hade inte haft korta ben från början,
men byxbenen hade frusit till is och brutits av
jämts med knäna, när främlingen trampade fel i myren.
Gissa filken ömklig syn där han hostande och hackande
stretade sig fram i julenatten och sjöng sin missmodiga sång.
Han hade haft nio mil kvar till Pekkasjärvi,
när det plötligt hade blibit glappkontakt i porschens bilstereo. Tryckvågen från hans 350 watts subwoofer hade pressat ut honom genom takluckan som kaviar.
Dom hade landat i en snödriva förhållandevis oskadda,
men porshen vägrade att starta igen.
Mobiltelefonen var obrukbar här uppe i obygden,
men på andra sidan av myren kunde han ana ett svagt ljus från en liten stuga. Hans enda chans var att ge sig av över marsklandet, eller vad det heter, för att låna en telefon.
"Antagligen nått vesigt gammalt original som bor där."
Muttrade han bittert medan hans kavaj slets i remsor av törnbuskarna.
"Ett snålt gammalt vrak som förmodligen kommer att vägra att låna ut telefonen."
En vidja slingrade sig om hans fot och spändes till en sprättbåge som slungade iväg honom med en våldsam kraft.
"Eller begär hutlöst med betalt!"
Tänkte han medan han flög som ett pommes frittes genom terränglådan.
"Sitter nog och ruvar vid sin uråldirga tratttelefon och vändar på att det ska komma nån nödställd att skörta upp."
Väste han sammanbitet för sig själv och fortsatte på sin missmodiga sång.
Främlingen var nu så nära att han kunde läsa att det stod villa elvisro med snirkliga bokstäver över furstukvisten.
"Vägrar bergis att ta kort också."
Tänkte främlingen ilsket.
"Jag får lämna klockan i pant, min rolex för 28.000.
Vad är det för ett svin som begär tusentals kronor för ett enkelt telefonsamtal av en medmänniska i nöd. Hur synisk får man va?"
Han sparkadeursinnigt på dörren som efter en lång stund ängsligt öppnades av en liten silverhårig gumma. Gumman ryggade tillbaka i ren skräck när hon plötsligt fick se en fullständigt okänd rasande juppi på furstukvisten i kortbyxor som vrålade:
"Vill mor veta vad jag anser om människor som tar 28.000 för ett enkelt telefonsamtal! Jo, dom kan ta sina trattar och stoppa upp! Men mor kan känna sig blåst, då får det hellre vara! Adjö!"
Gumman stog kvar på furstutrappen och stirrade förvirrat efter främlingen långt efter det att han hade försvunnit in i natten men svagt över stången tjut kunde hon höra en missmodig sång.
Man kunde bara skönja som en liten mörk fläck,
knappt större än ett plektrum, där han kom stretande
över myren på julaftonskvällen.
Man kunde förstå att han hade färdats länge,
ty hans steg var deröjande och trötta,
där han mödosamt släpade sig fram med huvudet
djupt nerböjt för att undvika den pinande snöstormen.
Vart var han på väg egentligen? I vilket ärende kom han?
Och varför var han så egendomligt klädd?
Ty trots den stränga kylan var han endast iklädd en
illa iform armanikostym med kortbyxor.
Nå, kostymen hade inte haft korta ben från början,
men byxbenen hade frusit till is och brutits av
jämts med knäna, när främlingen trampade fel i myren.
Gissa filken ömklig syn där han hostande och hackande
stretade sig fram i julenatten och sjöng sin missmodiga sång.
Han hade haft nio mil kvar till Pekkasjärvi,
när det plötligt hade blibit glappkontakt i porschens bilstereo. Tryckvågen från hans 350 watts subwoofer hade pressat ut honom genom takluckan som kaviar.
Dom hade landat i en snödriva förhållandevis oskadda,
men porshen vägrade att starta igen.
Mobiltelefonen var obrukbar här uppe i obygden,
men på andra sidan av myren kunde han ana ett svagt ljus från en liten stuga. Hans enda chans var att ge sig av över marsklandet, eller vad det heter, för att låna en telefon.
"Antagligen nått vesigt gammalt original som bor där."
Muttrade han bittert medan hans kavaj slets i remsor av törnbuskarna.
"Ett snålt gammalt vrak som förmodligen kommer att vägra att låna ut telefonen."
En vidja slingrade sig om hans fot och spändes till en sprättbåge som slungade iväg honom med en våldsam kraft.
"Eller begär hutlöst med betalt!"
Tänkte han medan han flög som ett pommes frittes genom terränglådan.
"Sitter nog och ruvar vid sin uråldirga tratttelefon och vändar på att det ska komma nån nödställd att skörta upp."
Väste han sammanbitet för sig själv och fortsatte på sin missmodiga sång.
Främlingen var nu så nära att han kunde läsa att det stod villa elvisro med snirkliga bokstäver över furstukvisten.
"Vägrar bergis att ta kort också."
Tänkte främlingen ilsket.
"Jag får lämna klockan i pant, min rolex för 28.000.
Vad är det för ett svin som begär tusentals kronor för ett enkelt telefonsamtal av en medmänniska i nöd. Hur synisk får man va?"
Han sparkadeursinnigt på dörren som efter en lång stund ängsligt öppnades av en liten silverhårig gumma. Gumman ryggade tillbaka i ren skräck när hon plötsligt fick se en fullständigt okänd rasande juppi på furstukvisten i kortbyxor som vrålade:
"Vill mor veta vad jag anser om människor som tar 28.000 för ett enkelt telefonsamtal! Jo, dom kan ta sina trattar och stoppa upp! Men mor kan känna sig blåst, då får det hellre vara! Adjö!"
Gumman stog kvar på furstutrappen och stirrade förvirrat efter främlingen långt efter det att han hade försvunnit in i natten men svagt över stången tjut kunde hon höra en missmodig sång.