Vi tog färjan till Travemünde,
vår resa började så.
Fyra vanliga svenska turister,
i en gammal sliten Renault.
Vi skulle till olika ställen
och vi kände knappt varann,
men för att spara bensin och pengar
kunde sällskapet nog gå an.
Jan Hammarlund Vi vände och vred på vår karta
för att hitta en praktisk väg.
Till Nice via Hamburg och Brüssel,
och helst också över Genève.
Vi var alla ganska beresta
och kom med en mängd förslag
på nya och spännande platser
där man gott kunde stanna en dag.
Jag vill leva i Europa,
jag vill älska och sjunga här!
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär!
När jag tänker på hela Europa,
och på oss som hör hemma här!
Långt ute på Tysklands hedar
blev vi hejdade av en transport.
En konvoj av NATO-raketer
på väg mot okänd ort.
Deras tyngd fick marken att skälva
där vi satt i vår bil och såg på.
- Där är döden, sa Lena från Småland,
den är avlång och silvergrå.
- Den ska till bergrum, sa Anders,
och riktas mot Leningrad,
där finns ett torg med små gummor
som säljer rönnbärsmarmelad.
- Vår död väntar nog i Sibirien,
eller kanske i Texas, sa jag,
varje stridsspets har ett nummer,
som står för en särskild stad.
- Jag känner en kille i Grekland,
sa Lena, han står i en bar,
Aten heter staden han bor i,
undrar vilket nummer den har.
Jag tror B103 är för London,
sa Anders, där har jag en vän,
han jobbar på British Muséum,
men det var ju länge sen.
I Provence är bergen röda
och citronträdsblomman vit.
Nummer C 87 har den robot
som väntar på att sändas dit.
- Det var här allting började, sa Peter,
som hade varit tyst en lång stund.
Från Europa kom Cook och Columbus,
och det var här som jorden blev rund.
- Som en mor med ondsinta söner,
och ett arv som ingen vill ha,
är Europa, sa jag. Ser ni floden,
Rhen flyter sakta idag.
Jag såg in i backspegelns imma,
min blick var ganska betryckt.
Den sa: Det finns flera millioner
som lever i ständig flykt,
inte bara från sina länder
utan från en hel kontinent -
skulle du kunna leva som dom,
utan rötter, på vandring jämt?
Jag sa Men de kan vända tillbaka,
komma hem igen en dag!
I en framtid när allt är förändrat,
deras bit av jorden finns kvar.
Men med den kontinent där vi lever
repeteras en tragedi,
där författarna kallas strateger,
och dom som dör i s***et är vi...
Jag vill leva i Europa,
jag vill älska och sjunga här!
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär!
När jag tänker på hela Europa,
och på oss som hör hemma här!
vår resa började så.
Fyra vanliga svenska turister,
i en gammal sliten Renault.
Vi skulle till olika ställen
och vi kände knappt varann,
men för att spara bensin och pengar
kunde sällskapet nog gå an.
Jan Hammarlund Vi vände och vred på vår karta
för att hitta en praktisk väg.
Till Nice via Hamburg och Brüssel,
och helst också över Genève.
Vi var alla ganska beresta
och kom med en mängd förslag
på nya och spännande platser
där man gott kunde stanna en dag.
Jag vill leva i Europa,
jag vill älska och sjunga här!
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär!
När jag tänker på hela Europa,
och på oss som hör hemma här!
Långt ute på Tysklands hedar
blev vi hejdade av en transport.
En konvoj av NATO-raketer
på väg mot okänd ort.
Deras tyngd fick marken att skälva
där vi satt i vår bil och såg på.
- Där är döden, sa Lena från Småland,
den är avlång och silvergrå.
- Den ska till bergrum, sa Anders,
och riktas mot Leningrad,
där finns ett torg med små gummor
som säljer rönnbärsmarmelad.
- Vår död väntar nog i Sibirien,
eller kanske i Texas, sa jag,
varje stridsspets har ett nummer,
som står för en särskild stad.
- Jag känner en kille i Grekland,
sa Lena, han står i en bar,
Aten heter staden han bor i,
undrar vilket nummer den har.
Jag tror B103 är för London,
sa Anders, där har jag en vän,
han jobbar på British Muséum,
men det var ju länge sen.
I Provence är bergen röda
och citronträdsblomman vit.
Nummer C 87 har den robot
som väntar på att sändas dit.
- Det var här allting började, sa Peter,
som hade varit tyst en lång stund.
Från Europa kom Cook och Columbus,
och det var här som jorden blev rund.
- Som en mor med ondsinta söner,
och ett arv som ingen vill ha,
är Europa, sa jag. Ser ni floden,
Rhen flyter sakta idag.
Jag såg in i backspegelns imma,
min blick var ganska betryckt.
Den sa: Det finns flera millioner
som lever i ständig flykt,
inte bara från sina länder
utan från en hel kontinent -
skulle du kunna leva som dom,
utan rötter, på vandring jämt?
Jag sa Men de kan vända tillbaka,
komma hem igen en dag!
I en framtid när allt är förändrat,
deras bit av jorden finns kvar.
Men med den kontinent där vi lever
repeteras en tragedi,
där författarna kallas strateger,
och dom som dör i s***et är vi...
Jag vill leva i Europa,
jag vill älska och sjunga här!
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär!
När jag tänker på hela Europa,
och på oss som hör hemma här!