Karins sång Lyrics

Där solen aldrig gick ner,
mellan väldiga vidder och höga berg,
blev vi födda fria, att bruka det land,
våra fäder hade ärvt.
Det var nära till det, vi visste var vårt,
här var ingen slav eller kung.
Och den rätt till jorden vår möda gav,
var ej till salu ens för guld.
Men dom som har vill ständigt ha mer
och det dom inte kan få kan dom oftast ta.
Och ett lyckligt folk är olönsamt;
det är så lite dom vill ha.
Så valet vi fick var klart som glas;
vi måste vika eller dö.
När vi för sista gången såg tillbaks,
var redan solen röd av rök.
Och vi kom till dom härskandes stad,
där till och med ögonen var av sten.
Och vi som var vana att hjälpa varann',
fick nu försöka en och en.
Och här var vintern lång och kall
och det var sommaren med.
Här hjälpte det inte att isen smalt,
nej, det var lika kallt för det.
Men mänskans minne är långt
och mänskornas längtan kan ingen ta.
Och dagen skall komma när dom som fördrevs
ska ställa bödlarna till svars.
Då ska dom inte längre tigga om nå't.
Nej, dom ska ta det dom vill ha.
Och dom som sått sin fiendskap,
ska också skörda av sitt hat.