(Texten skriven av poeten Dan Andersson under 1910-talet)
Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek
och fin.
Ni får inte ge mig bannor eller kalla mig för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för
mat.
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått
ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min
fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er
säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min
sträng.
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som
besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens
skum,
mina basar skola ropa djupt ur människosjälens rum.
Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har
gått av,
den brast i en skälvning på bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång -
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en
gång.
Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek
och fin.
Ni får inte ge mig bannor eller kalla mig för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för
mat.
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått
ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min
fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er
säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min
sträng.
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som
besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens
skum,
mina basar skola ropa djupt ur människosjälens rum.
Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har
gått av,
den brast i en skälvning på bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång -
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en
gång.