I januari månad nittonhundraelva
då hände detta, om ni lyssna vill en stund:
med last av kopparmalm vi lämnade Huelva
och mötte väder redan i Gibraltar sund.
Till roders stå är trevligt då!
En gammal skorv med last av malm nu börjar dyka, rulla, slå,
och man ser styrmannen i hela kroppen skälva -
han tror att lasten genom sidan ut skall gå.
Man hör ju talas om hur underbara ställen
det finnes söderut med sommar mitt i jul,
men ända ner till förtiandra parallellen
för sådant yttrande man saknar dock hemul.
Var sjöman vet som fordom slet,
att väst om Portugal och Spanien det är som i helvetet
när som nordvästen laddar opp för stora skrällen
emellan jul och trettondan i allmänhet.
Den gamla steambåt ifrån Bergen, Aldebaran,
jag denna gång var mönstrad på som lättmatros,
var ej i klass att skeppa malm, däri låg faran,
jag tänkte därför i Valencia dra min kos.
Men styrman sa: Om du och ja'
gott holder sammen, Fritiof Andersson, då grejer det sig bra!
Men ännu efter förti år mig rider maran -
i drömmen gör jag om den resan slag i slag.
En båt på artonhundra ton i sådant väder
som vi fick över oss i höjd med Santandér,
på den går allting överbord som är av bräder
och det var också vad som genast skedde här.
Livbåtar två man krossas såg,
fockmasten gick, kommandobryggan var bortspolad redan då.
Man stod i balkarna i rivna oljekläder
och styrde henne stick i stäv mot sjön ändå.
Skyldighet till maskin bröts ner och fram i skansen
slog sjöar in och ut och allt av trä flöt väck,
sen var det skorsten själv som tappade balansen
och med ett tjut i visslan stupar den i däck.
Kapten stod stum och tugga skum,
så skrek han till och fick ett plötsligt anfall av delirium.
Han fick ett slag av styrman så han tappa sansen,
och styrman röt: Du är bestandig fuld å dum!
I s**ton dagar höll vi stånd mot detta väder
och stäva sjön för halv maskin förutan prut,
vi hade aldrig av oss våra oljekläder
och rå potatis blev vår enda mat till s***.
Så slog det om, och när vi kom
dit som vi skulle med vår last, till staden Hamburg, småningom,
då kom poliser i galoner och revärer
och slängde oss förutan misskund i en pråm.
För myteri vi åkte alla i arresten
och med handbojor på fick styrman följa med.
Ja, det var hemskt och vi fick där besök av prästen
som gav oss budskap om att även Gud var vred.
Men domarn sa att allt var bra,
ty sådant läder som kapten det skulle sådan smörja ha,
och denne medgav inför domaren förresten
att det gått åt tre flaskor Black & White per dag.
då hände detta, om ni lyssna vill en stund:
med last av kopparmalm vi lämnade Huelva
och mötte väder redan i Gibraltar sund.
Till roders stå är trevligt då!
En gammal skorv med last av malm nu börjar dyka, rulla, slå,
och man ser styrmannen i hela kroppen skälva -
han tror att lasten genom sidan ut skall gå.
Man hör ju talas om hur underbara ställen
det finnes söderut med sommar mitt i jul,
men ända ner till förtiandra parallellen
för sådant yttrande man saknar dock hemul.
Var sjöman vet som fordom slet,
att väst om Portugal och Spanien det är som i helvetet
när som nordvästen laddar opp för stora skrällen
emellan jul och trettondan i allmänhet.
Den gamla steambåt ifrån Bergen, Aldebaran,
jag denna gång var mönstrad på som lättmatros,
var ej i klass att skeppa malm, däri låg faran,
jag tänkte därför i Valencia dra min kos.
Men styrman sa: Om du och ja'
gott holder sammen, Fritiof Andersson, då grejer det sig bra!
Men ännu efter förti år mig rider maran -
i drömmen gör jag om den resan slag i slag.
En båt på artonhundra ton i sådant väder
som vi fick över oss i höjd med Santandér,
på den går allting överbord som är av bräder
och det var också vad som genast skedde här.
Livbåtar två man krossas såg,
fockmasten gick, kommandobryggan var bortspolad redan då.
Man stod i balkarna i rivna oljekläder
och styrde henne stick i stäv mot sjön ändå.
Skyldighet till maskin bröts ner och fram i skansen
slog sjöar in och ut och allt av trä flöt väck,
sen var det skorsten själv som tappade balansen
och med ett tjut i visslan stupar den i däck.
Kapten stod stum och tugga skum,
så skrek han till och fick ett plötsligt anfall av delirium.
Han fick ett slag av styrman så han tappa sansen,
och styrman röt: Du är bestandig fuld å dum!
I s**ton dagar höll vi stånd mot detta väder
och stäva sjön för halv maskin förutan prut,
vi hade aldrig av oss våra oljekläder
och rå potatis blev vår enda mat till s***.
Så slog det om, och när vi kom
dit som vi skulle med vår last, till staden Hamburg, småningom,
då kom poliser i galoner och revärer
och slängde oss förutan misskund i en pråm.
För myteri vi åkte alla i arresten
och med handbojor på fick styrman följa med.
Ja, det var hemskt och vi fick där besök av prästen
som gav oss budskap om att även Gud var vred.
Men domarn sa att allt var bra,
ty sådant läder som kapten det skulle sådan smörja ha,
och denne medgav inför domaren förresten
att det gått åt tre flaskor Black & White per dag.