För en sekund t***ade jag på mina händer. Såg de udda rörelserna jag gör med mina händer. Kom att tänka på att
jag inte tidigare tänkt på vad jag faktiskt gör med händerna. Deformerade är nog ordet jag själv skulle
beskriva mina händer och dess rörelser som. Men då dök det upp ett minne, när jag t***ade på mina händer.
Du sa att dem var vackra, att jag hade fina händer. Jag vill inte tänka på det. Hela min mage vänds ut och in
och knäna fylls av smärta. En smärta som skulle kunna borra sig igenom ben och sippra ut mina porer för att sakta
tillintetgöra kroppen. Jag böjer mig framåt, tar en arm bakom ryggen, kupar de spretande fingrarna. Tar den
andra armen framför mig, spänner handen och känner hur handen blir deformerad. Den ser ut att försöka sträcka sig
mot något ouppnåeligt. Mitt ena ben pekar bakåt som att jag är påväg att springa, men det är bara ett försök att
upprätthålla ballansen och försöka stå kvar. Mitt andra ben är åt andra hållet. Jag böjer mig fram och gömmer mig.
Mitt sista rop går ut och jag faller till marken.
I glanced at my hands for a second. Watched the strange movements of them. I have never been thinking of it like
that. What I actually do with my hands. Disfigured is the word I have found which suits the explanation. The glance
made a memory appear. You told me that my hands, they were beautiful. I did not want to think
of it. My entire stomach was turned inside out and my kneecaps were filled with pain. A pain that could drill
itself and pierce my bones, skin and then seep out of my pores. Merely to fill the purpose of annihilate my entire body.
I am leaning forward, one of my arms is behind my back, molding up my hand. The other arm is ahead of me, it is tense
and I can feel my hand being deformed. It looks like its reaching out for something, something unreachable. The right leg
peaks backwards, it looks like I am running but it is just another attempt of keeping the balance. The other leg is the
other way. I am leaning forward and hide. My last din is sent, and I fall, to the ground.
jag inte tidigare tänkt på vad jag faktiskt gör med händerna. Deformerade är nog ordet jag själv skulle
beskriva mina händer och dess rörelser som. Men då dök det upp ett minne, när jag t***ade på mina händer.
Du sa att dem var vackra, att jag hade fina händer. Jag vill inte tänka på det. Hela min mage vänds ut och in
och knäna fylls av smärta. En smärta som skulle kunna borra sig igenom ben och sippra ut mina porer för att sakta
tillintetgöra kroppen. Jag böjer mig framåt, tar en arm bakom ryggen, kupar de spretande fingrarna. Tar den
andra armen framför mig, spänner handen och känner hur handen blir deformerad. Den ser ut att försöka sträcka sig
mot något ouppnåeligt. Mitt ena ben pekar bakåt som att jag är påväg att springa, men det är bara ett försök att
upprätthålla ballansen och försöka stå kvar. Mitt andra ben är åt andra hållet. Jag böjer mig fram och gömmer mig.
Mitt sista rop går ut och jag faller till marken.
I glanced at my hands for a second. Watched the strange movements of them. I have never been thinking of it like
that. What I actually do with my hands. Disfigured is the word I have found which suits the explanation. The glance
made a memory appear. You told me that my hands, they were beautiful. I did not want to think
of it. My entire stomach was turned inside out and my kneecaps were filled with pain. A pain that could drill
itself and pierce my bones, skin and then seep out of my pores. Merely to fill the purpose of annihilate my entire body.
I am leaning forward, one of my arms is behind my back, molding up my hand. The other arm is ahead of me, it is tense
and I can feel my hand being deformed. It looks like its reaching out for something, something unreachable. The right leg
peaks backwards, it looks like I am running but it is just another attempt of keeping the balance. The other leg is the
other way. I am leaning forward and hide. My last din is sent, and I fall, to the ground.