Kylan kramar landet som en järnhand.
Dödens stora stillhet känns så nära.
Det faller snö på vandringsmannens hatt.
Han går där som en vålnad denna natt.
Han vandrar genom skoger, över ängar
där nysnön bäddar bolstermjuka sängar.
Han puslar ensam ifrån hus till hus.
och ber till Gud att snart få se ett ljus.
Men mörkrer råder bakom alla fönster
där frostkristaller bildar tusen mönster.
Ur eldstäderna stiger ingen rök.
Det tycks som hela nejden låge död.
Nu andas han med möda och med smärta.
och kylan börjar gripa om hans hjärta.
Han släpper ner sin ränsel vid sin fot
och ger seg av mot nästa svarta skog.
Så ser han upp mot stjärnorna på himlen.
Han snubblar till som gripen av en svindel.
Så lägger han sej sakta ner på rygg
och drömmen kommer, stor och varm och trygg.
Och stjärnorna dom vandrar som dom brukar.
I fjärran hörar man varghonorna tjuta.
Mot månens vita skiva syns en örn.
I nysnön ser man spåren från en björn.
Dödens stora stillhet känns så nära.
Det faller snö på vandringsmannens hatt.
Han går där som en vålnad denna natt.
Han vandrar genom skoger, över ängar
där nysnön bäddar bolstermjuka sängar.
Han puslar ensam ifrån hus till hus.
och ber till Gud att snart få se ett ljus.
Men mörkrer råder bakom alla fönster
där frostkristaller bildar tusen mönster.
Ur eldstäderna stiger ingen rök.
Det tycks som hela nejden låge död.
Nu andas han med möda och med smärta.
och kylan börjar gripa om hans hjärta.
Han släpper ner sin ränsel vid sin fot
och ger seg av mot nästa svarta skog.
Så ser han upp mot stjärnorna på himlen.
Han snubblar till som gripen av en svindel.
Så lägger han sej sakta ner på rygg
och drömmen kommer, stor och varm och trygg.
Och stjärnorna dom vandrar som dom brukar.
I fjärran hörar man varghonorna tjuta.
Mot månens vita skiva syns en örn.
I nysnön ser man spåren från en björn.